trueathletes.blogg.se

Jag var nog ungefär så här lost hela resan då jag hade lyckats dra på mig både halsfluss och öroninflammation. Trots allt som gick fel var det en fin resa och vi klarade det vi skulle uppnå.

 

2010/2011 var ett år fyllt av fina minnen: Big Spender i dansen, Beach cup i Tyskland, vi var tillbaka på rätt nivå för vår klass och såklart SM-bronset. Vi var ett tight lag och jag hade det otroligt roligt varje träning, det minns jag. Säsongen var också präglad av skada för min del. Det tog lång tid för mig att komma på vad jag faktiskt skulle skriva om det här året och nu förstår jag varför, jag har förträngt det som var jobbigt. Jag avslutade säsongen innan med övertränade knän och stukade fötter. Jag var trasig och skulle vila mig bra under sommaren. Hösten blev en intensiv rehabträning och det var bland det jobbigaste jag har behövt gå igenom inom cheerleadingen - att sitta brevid. Det var första gången jag på riktigt fick känna på hur det var att verkligen vilja men inte få. 

Våren 2012 avslutades med en riktig nystart. Vi skulle alla göra tryout inför nästa år och en ny stark vision las fram. Säsongen 2012/2013 började redan i juni med ett starkt lag som skulle tävla i fortsättningsklassen. Vi var få kvar från året innan och en massa ny motivation kom in. Jag var var nästan obehagligt taggad. Efter min student började hårdträningen. Hemträningsschemat följdes slaviskt och all annan träning välkomnades med öppna armar. Borås Summer Camp bokades och vi skulle även ha ett intensivläger i gymnastik de två första uppstartsveckorna i augusti. 

 

 

När man tränar mycket måste man också se till att lyssna på sin kropp. Under hela sommaren kände jag att jag trippade fram på tå och var rädd att bli sjuk. Min kropp och mitt immunförsvar var svagt och det krävdes inte mycket för att gå över gränsen. Efter en hel sommars tåtrippande smällde det till i Borås augusti 2012. För lite sömn under lägret och mycket träning under veckan innan följt av helglägret fick golvet att falla igenom. Jag blev sjuk. Det låter inte så dramatiskt men jag hade anat att det skulle komma och visste att det inte skulle försvinna snabbt. Jag kände det i hela kroppen. 

 

Det kändes som den värsta förkylningen jag någonsin haft hade spritt sig i hela min kropp, ända in i benmärgen. Kroppen var tung och orkeslös. Jag hade tidigare haft en tendens att träna när jag varit sjuk men försökte att låta bli den här gången. Det här året skulle ju bli rätt. När vilan inte följdes av förbättring var vårdcentralen mitt nästa steg. Jag fick beskedet TWAR och mycoplasma - jackpott! Två vidriga saker som jag inte tänker lägga mer tid på att förklara här förutom att de påverkar lungorna och gör en riktigt riktigt sjuk. Började knapra medicin men blev inte bättre. 

 

Veckor av sjukdom blev månader och de ambitioner jag hade med träningen gick i kras medan säsongen fortsatte med mig sittandes bredvid mattan. Jag la all min energi på att bli frisk. Jag la om kost, sov hela tiden, åt vitamintillskott, andades frisk luft och letade upp all information jag kunde behöva. Min enorma träningsmotivation jag tidigare haft kom nu till uttryck här. Men i november hade jag fått nog. 

 

Ingen läkare eller medicin hade hittills hjälpt mig så jag letade mig till en specialist i Kopparberg. Jag hade i princip gett upp hoppet om att bli bättre på väldigt länge, klivit av från min captainroll som jag haft sedan 2010 och börjat fundera på en vår utan cheerleading. Jag hade nått min gräns för vad jag orkade. 

 

I Kopparberg fick jag en nässpray och började helt plötsligt bli bättre. Löjligt hur länge man kan gå runt med något och så är lösningen så simpel. Beslut var dock tagna och jag skulle sluta i laget och lämna tränarrollen efter jul. Jag hade missat så mycket och visste inte när jag skulle vara på topp igen. Jag trodde aldrig att jag, lojal som jag är, skulle kunna ta ett sånt beslut men efter den här hösten kändes det inte annat än rätt mot mig själv och laget. 

 

 

Det leder oss fram till idag. Efter en första och sista gång på mattan med laget på juluppvisningen lämnade jag cheerleadingen. Mitt fokus under våren skulle vara att bygga upp mig själv igen utan skador och starkare än innan. Pausen var inte lång innan jag gick in som tränare för Junior A och anmälde mig till alla lovläger och extraaktiviter som Twisters erbjuder. Jag håller mig fortfarande till min plan, men cheerleadingen kommer nog alltid att ha en plats bredvid mig. Visst gjorde det ont på DM att titta på mitt gamla lag och inte stå där med dem men jag ångrar inte mitt beslut. Jag är anmäld till tryout nästa år och planerar att komma tillbaka starkare än någonsin. Jag är inte helt frisk än och måste hela tiden hålla tillbaka mig själv i min träning men jag jobbar framåt och det blir bättre. Motivationen jag själv inte får utlopp för ger jag till er, här på bloggen. Ta väl hand om den åt mig!

 

 

 

/Celine